måndag 28 maj 2012

Used car




En rackig, begagnad bil. 

Känner mig som en Simca 1100, 1979 års modell.
För att bilfan ska gå behövs bensin. Alla mackar har en extremt dåligt blandad bensin just nu. Tändstiften är slut, ingen gnista what so ever. Kardanaxeln är stel och gnisslar trots service. Lacken har mattats ordentligt med åren och är numera i en grådaskig nyans. Bara ett däck som har luft i sig, och till råga på allt är det på tok för mycket luft i det. Interiören är ganska ok och avgasröret är det inget fel på. Hur får man fason på skiten? Raketbränsle? Simon o Thomas gör en makeover? Skroten? Är det verkligen meningen att bilen bara ska orka fram till jobbet och inget mer? 

Det gick bra tillslut med grillningen igår. Strålskyddsinstitutet var här och godkände arbetsplatsen och råvarorna. Gaskammarkören stod för underhållningen. Katterna har dock fortfarande hosta.

söndag 27 maj 2012

Eurovision



Det går att vända och vrida i all evighet på spektaklet som utspelade sig igår. Albaniens sångfågel skrämde skiten ur katterna och jag satt iskallt och väntade på att båda hennes ögon skulle ploppa ut. Inte ens det kunde dom ge mig. Att 10 bidrag skrivits av svenskar var denna kväll absolut ingen merit. Det var så katastrofalt dåligt startfält så jag tror Sean Banan skulle briljerat. Loa Falkman skulle naken i en turban skrattat hem en andra plats. Ja men varför tittar du då? Av den enkla anledningen att det bor en glittrig glamorös galagay i mig, som en gång om året får leva ut. Norges Erik Saaaaaaade kom sist, gud va trist. Låreeeeen kammade hem hela skiten och alla som har en gnutta musikalitet märkte nog att detta var som ett högst ojämt länsderby mellan Hammarby och Rågsved. Frågan var, med hur mycket vinner vi. Som jag alltid hävdat, det viktiga är inte att deltaga, det viktigaste är att krossa och förnedra. Precis här upptäcker jag att jag just skrivit ett kapitel om Eurovision och rodnande går jag och gör något manligt som att skruva av en framaxel på en bil eller tömmer kattlådan.



torsdag 24 maj 2012

Stämning



Tryckt stämning, dålig stämning, usel stämning. Vad är min del i det hela? Vad har jag för brister, vad gör jag för att bidra till ett bättre klimat? Ser folk på mig vad jag tycker och tänker? Ja det är klart, jag är som en pantomim föreställning. Jag har det solklara uttrycket "jag är inte intresserad", jag tittar hellre ut genom fönstret och räknar maskrosor. Jag har givetvis uttrycket "men herre gud vad tråkigt detta var" blicken ner i knät och rycka bort skinnflagorna i nagelbandskanten. Sen toppar jag ibland med "men vad i helvete pratar människan om? jag kan och vet så ofantligt mycket mer än denna person, ändå är det den som är chef", gnuggar mig i ansiktet, lägger ena benet över det andra och tittar på penseldragen i taket samtidigt som det kokar inombords.
När ska jag lära mig att öppna munnen istället för att sträva efter en Oscar? Min underbara chef upplyste mig i dag om mina manér och det gick pinsamt upp för mig : "fan det stämmer ju, jag är avslöjad" Måste hitta nya poser. Väldigt sällan är det en sidas fel att det kärvar och att stämningen är som en Fredagsmyskväll på 70-talet hemma hos Ingmar Bergman, men det är alltid båda sidors skyldighet att inse sina fel och brister och agera utefter det. Lägg korten på bordet, håll dig till sanningen och se dig inte enbart som ett offer. Min förändring startar nu med att jag sjukskriver mig ett par veckor......nä, vi skulle ju hålla oss till sanningen.

måndag 21 maj 2012

Bonding



Har haft lite tid att smälta och reflektera över far & son resan som vi gjorde får en kort tid sedan. Vi beslutade efter kort betänketid att vi skulle åka till Värnamo över helgen. Övernattning på vandrarhem och Värnamo-Hammarby stod på schemat. Det hände inte jättemycket i denna Småländska pärla om jag ska vara ärlig, men vilken mysig stad det var. Jag blev lite smått förälskad faktiskt. Första kvällen bestämde vi oss för att gå på krogen för att dricka och äta gott. Sen tänkte vi att vi på stället skulle se Hockey-VM (Sverige-Italien) Vid Halv åtta var pojken rund under fötterna och far var trött. "Vi" röstade på att knalla hemåt och kolla på matchen i tv-rummet på vandrarhemmet. Amatören somnar mitt i första perioden, men fjäder i hatten att han kvicknar till i 3:e. Första dagens reflektion: vi pratade med några locals och med krogägaren. Dom ursäktade sig över att det var så dåligt uteliv och faktiskt ganska tråkigt i Värnamo.





Gameday
Krogen Harrys hade bokats av Bajenfans till eftermiddan. Vi åkte och parkerade bilen vid "arenan". På vägen möter vi en joggande man i 55-årsåldern som stannar och vi snackar lite fotboll. Jag berömmer staden och dess mysighet, han menar att det händer inte mycket här, inte mycket till uteliv var det heller sa han. Nästa reflektion: ser jag ut som ett partydjur som frustar efter sena, blöta nätter? Sen gick vi in till city igen. Vi gick runt lite i centrum och det var vi nästan helt ensamma om. Förklaringen fanns i att inget var öppet och att det fanns kyrkor i varje korsning. Just det! vi är i Småland, nu fick man förklara för en oförstående son. Vid ett gick vi till puben. Pubägaren från igår som ursäktat nattlivet berättar stolt att vi minsann missade något igår. Hela Bajens lag med ledning var där och kollade hockey och åt gott. Ååååååå men va faaaaaan dåååå! Förövrigt öppnade dom först klockan två. Väl klockan två så går vi in tillsammans med några lokala Bajenprydda talanger. Lite förfriskningar och väntan på busslasterna från Stockholm. Det small till vid fyra och allt var grönt och vitt. Glada sånger och galet mycket öl.
Tanken var att hela gänget skulle tåga från puben till "arenan" och jag tror alla 700 var med.........i 50 meter. Det finns saker i livet man bör undvika. Ett exempel kan vara att vistas i Värnamo när Hammarby är på besök. Ett annat är att ha Djurgårdströja på sig i Värnamo när Hammarby marscherar 700 man starkt. Jag ogillar våld av alla slag och tyvärr fick denna stackare utstå häckel och en regnskur av ölburkar (inte tomma). Under denna vandring såg jag många förundrade, skräckslagna gudfruktiga medborgare som garanterat trodde att grindarna till avgrunden hade lämnats öppna.
För första gången sedan man kastade snöbollar på tjejerna i skolan fick man känna sig lite farlig. Vi var eskorterade av hela Smålands poliskår och när jag skulle bli visiterad vid "arenan" och vakten frågar: har du någon kniv på dig eller något annat vasst? känner jag mig riktigt tuff och funderar på att utbrista:  Näe men jag har ett slipat intellekt och en vass tunga, blir jag portad nu?

söndag 20 maj 2012

Anxiety


Sociala medier är .... både bra och dåligt? Kul att se vad folk företar sig? Enerverande att följa varje steg en människa mer än gärna skriver om? Börja blogga? bara barnsligt beteende?
Så lyckligt ovetande föräldrar var förr. Inga mobiler och inget facebook, ändå försökte man smyga med det mesta som finnig tonåring. Nu lägger ungdomarna ut både bild och video på festen som toppades med shotrace med diverse styrkedroppar, sång och dansnummer i bara mässingen osv. Ganska lätt att urskilja vilka som hade överkul kvällen/natten innan på vad som skrivs i dessa medier. Jag som tyckte det räckte med vanlig fylleångest när det begav sig. Kan tänka mig att många vaknar med ett ryck vid 06:15, huvudet är sprängt i atomer, ångesten förlamar den starkt illaluktande uttorkade kroppen och med en hasande stil fläks datorn upp och man letar febrilt efter DELETE tangenten. Alkolås på tangentbordet?







Jag får ångest när mina kidz har ångest. Bara ordet ångest ger mig ångest, därav mitt numera blyga alkoholintag vid festligheter. Livet är en enda lång skola, där man hela tiden skall upptäcka saker och ta lärdom av misstag man gör. Jag har från den allra första tonårsberusningen alltid fått den allra fetaste ångesten dagen efter och det fanns alltid fog för det kan jag lova. "Ju fler gånger jag testar desto mer van kommer jag bli att hantera ångesten" "den kanske försvinner om jag provar tillräckligt ofta" Yeah right!! "Men om jag testar köra en fre, lör, sön så hinner inte ångesten slå in". Måndag morgon: "Hallå? jag tror jag blir hemma, har ont i ....brös...hals...eeh, magen är i uppror". Hur i helvete kunde vissa polare ställa sig upp vid 07:00 en söndag och vråla ut: nu tar vi en fet frukost sen drar vi å badar? Fick jag en extra ågrendel i hjärnan, eller saknade dom en vital del av den samma? Själv låg man och höll tummarna för att en Boeing skulle missa Arlanda och smacka in i kåken. I ungefär 9 år har jag varit oberusad (eget påhittat ord). Jag har under dessa år vid 3 tillfällen flörtat lite med gränsen av berusning. Jag har haft Mr. Ågren knackandes på min dörr (dock i en lightversion, med vit smoking och silkesvantar). Jag får fortsätta söka berusning i livet. 

lördag 19 maj 2012

Terapi



Behöver pigga på mig tyckte frun. Du är fin men du kanske ska gå och klippa dig och sola lite, så känns det säkert lite bättre. Allt annat än snygg i håret och grå i hyn kan jag hålla med om, men det har känts som det matchar mitt sinnestillstånd. Det hade blivit lite åt det längre hållet och jag tänkte att trots min höga ålder borde det gå att göra något fränt av det hela. I min skrumpna hjärna såg jag en speciell frisyr. Googlade fram den, Chamakh heter han och spelar i Arsenal. Tycker det är en riktig racerfrilla, den kör vi på! Väl på plats fegade jag ur och grät tyst inom mig när lockarna föll. Nu ser jag ut som alla andra och Chamack kan glänsa vidare i London ovetande om att han kunde fått konkurrens från en vass kille i Svedala.

Sola gjorde jag också. En sak har man lärt sig efter 22 år, lyssna på din kvinna annars får du smäll på fingrarna. Jag gled in i vad jag trodde var ett solarium. I själva verket var det NASA´s rymdfarkost Endeavour. En röst välkomnade och började berätta om funktioner. Jag inväntade sedvanlig nedräkning och muller, men inget. Är allting på? Jag provar trycka lite som pojkar alltid måste göra. En orkan svepte över ansiktet och jag fick kippa efter andan, too much! Men vad är det här för knapp då. Nu börjar det pysa, kanske blir lift-off ändå? Nånting blött sprayas över min kropp, väldoftande men vad är det? Går det att sänka musiken? Shit nu sprutar den igen, i ansiktet denna gång. Blir tvungen att hålla andan jättelänge då jag inte visste vad det var. Kunde ha varit hydrualolja som börjat läcka från startraketen. När jag känner att jag börjat förstå cockpit till denna farkost slocknar alla lampor och det blir mörk och kallt. På vägen ut ser jag på en skylt att det var Aroma som sprutats på mig. Får nog slå upp det på Google när jag kommer hem. 

Confessions



Confessions of a damaged soul


Har ni någon gång fått höra någon förklara psykisk ohälsa för er?
Det är så ofantligt svårt att ta till sig när man mår bra själv. Själv resonerade jag som att det är väl bara att kamma till sig, bryt mönstret eller till och med "äh kom igen nu".

Jag gick inte in i väggen 2001, jag gick under. Precis som Titanic sjönk jag som en sten och drog alla ombord med mig i avgrunden. Jag har fått frågan många gånger, hur gick det till? Jag berättar gärna för alla om händelsen den kvällen när jag gjort mig i ordning för att gå på ett styrelsemöte i fotbollsföreningen. Jag började kallsvettas och blev yr. Började må dåligt och yrade in på toaletten och svimmade. Det nästa jag kommer ihåg är att jag ligger i min säng, benen och armarna far okontrollerat överallt. Ambulans till sjukhus och 4 dagar av alla tänkbara tester. Stress förklarar doktorn till mig och jag fnyser. En dag hemma hann jag med innan jag för första gången fick uppleva en total kollaps av allt förnuftigt i min hjärna. Jag började vandra i huset eller jag klättrade nog, kan varit så att jag sprang, sprang från alla onda tankar som pepprade min hjärna. Det gick inte alls att sortera, jag var under attack och det visade sig vara den värsta panikångestattacken jag hittills upplevt till dags datum. Jag kan fortfarande känna blodssmaken i munnen efter att jag försökte bita bort rädslan. Vad är det som händer? varför slutar inte hjärtat bulta så snabbt och så hårt? Varför kan jag inte andas? Varför svettas jag så okontrollerat? Varför skriker jag? Jag kommer dö, jag vet att det här är definitivt slutet. Så mådde jag två månader i sträck och tårarna tog aldrig slut.

Jag var helt borta från jobbet i 4 månader och under den tiden gick det upp för mig, jag hade jobbat sönder min mentala hälsa. Jag hade glatt accepterat befordran, jag hade tagit över sysslor från en avsatt chef, jag hade min ursprungliga tjänst och jag hade precis tagit mig an en annan tjänst, nämligen Driftschef. Här skulle tjänas fläsk och här skulle visas resultat. Efter ett tag såg dom andra varningsflaggorna, jag såg knappt vattenytan.

Som de flesta människor ville även jag ha en diagnos. Jag hade gått vidare i arbetslivet men dessa djuphavsdykningar kom alldeles för ofta. De var kort och gott Depression tyckte doktorn. För varje djup nedgång var jag säker på att nu lämnar hon mig, hon orkar inte det här.
Vad säger folk om mig? Tycker dom jag är en svikare? Kommer dom prata med mig? Jag började utarbeta ett sätt att överleva. Jag valde bort det mesta. Jag gjorde precis allt för att inte hamna i konflikt med andra människor. Detta renderade i att jag istället lovade för mycket och satt mig själv och min familj i omöjliga situationer på jobbet och i vårat privata liv. Att vara omtyckt av ALLA och vara ALLA till lags förlängde min sjukdom med många år, men jag såg det som det enda tänkbara. Jag hade målat in mig i ett hörn och där stod jag.
Det simplaste saker och händelser kunde få mig att börja famla djupt in i de förlorades skogar. Någon på jobbet som sa eller tyckte något, en sons förälder som undrade varför sonen inte fick spela i matchen. Ett löfte jag inte klarade att hålla. Här famlade jag och här började förbjudna tankar så sakta smyga sig på. 

När tre år hade gått och jag pendlade mellan förtvivlan och desperation fick jag träffa min företagsläkare. Han ställde en väldigt relevant fråga. Varför äter du en medicin som inte hjälper dig? Vad säger din läkare?
Ingen hade fångat upp mig, ingen hade utvärderat hur medicinen fungerat, däremot hade jag fått gå på en avslappningskurs. Företagsläkaren skrev ut en helt ny medicin och sa; denna kommer börja hjälpa omgående, kom tillbaka om en vecka så ser vi hur vi går vidare.

Jag fick några ganska ok år, men denna sjukdom är lömsk som satan. 2009 var jag ute på djupt vatten igen och nu började det bli riktigt desperat. Kommer jag aldrig någonsin bli bra igen? Kommer hon slutligen lämna mig nu? Ska min stackars familj aldrig slippa dessa perioder. Vid den här tidpunkten var analytikern i farten. Visst jag jobbade sönder mig där i början på 2000-talet, men det hade gått upp för mig, jag har aldrig mått speciellt bra i mitt liv. Medicinering och sjukdomen i sig har kvaddat mitt minne obarmhärtigt, men visst minns jag. Visst minns jag att mina tonår var fruktansvärda, ljusglimtar fanns men i det stora hela, en jävla katastrof. Här får jag en saklig diagnos. Ärftlig depression. Den kommer alltid finnas där, du måste hitta vägar att ta udden av den. Ok, give me some fucking drugs then. Nu äter jag 3 olika mediciner. Det känns inte som att jag kan falla igenom längre, men det är ju klart, om man inte känner nånting alls så är det ju lugnt. Synd bara att man inte känner sig själv längre.
Jag har valt att i många år avskärma mig från vänner och bekanta för att skona dem från min sjukdom, vilket i sig är patetiskt men ändå något jag velat göra. Kan bara konstatera att man gör så jävla många felbeslut när man är ur balans och att det finns många människor jag vill förnya min bekantskap med igen. 

Att som i mitt fall ha en helt underbar familj som funnits där, skyddat mig när det behövts, utmanat mig när det varit dags har varit livsavgörande. Jag hade garanterat inte skrivit denna text om det inte varit för dom. Jag hade garanterat tagit den lätta vägen ut. Alla uppoffringar dom har fått gjort och lärt sig anpassa vardagen efter en sjuk familjemedlem, det är kärlek när den är som finast.


Se signalerna, agera, kräv hjälp och var rädda om er.