Evigt tacksam

Ta emot hjälp

 

Trots daglig förvirring måste jag ändå säga: fy fan vad jag mår bra. För fem månader sen var jag vid vägs ände, färdig, fenito.
"Men va fan mår du dåligt för? Du har ju en underbar familj, jobb och ett allmänt ordnat liv" Ja inte tusan vet jag. Uppväxt granne med en Beckersfabrik? Andats frisk luft från Arlanda hela livet? För mycket häxblandning? En syster som klädde mig i kvinnokläder? Alldeles för många rensningar med huvudet i fotbollen? Konstant ont i ryggen, gjord av paper manche?
Vänner, fotboll och framför allt en fantastisk familj hjälpte mig upp på fötter igen. För det kommer jag vara evigt tacksam. Nu ska jag bjucka igen. Trots ett slags komatillstånd varje morgon när det piper i telefonen går jag med hyfsat lätta fötter till kneget. Sjukligt trött återvänder jag hem efter arbetsdagens slut....med ett leende. Umgås har blivit roligt, energigivande och alldeles, alldeles underbart. Hur ska jag orka med träningen i kväll? Väl där möter man 16 energisprudlande fotbollsdamer som får mina batterier fyllda på några sekunder, vilket gäng. Jag måste faktiskt varva ner efter träningarna när jag kommer hem. Kan helt enkelt inte sova. Fasen vad det kan svänga i livets pussel.
Ta emot hjälp som erbjuds. Slut dig inte i din egen misär. Hur ofta talar vi gubbar med någon om hur vi verkligen känner? Jag gör det onsdagar varannan vecka med en professionell (nä inte gatuflicka). Jaha, vad ska man säga där då? Precis allt. På hemvägen känner man att 10 kilo släppt från axlarna. Nu säger jag som Stenmark: "he ba å åk"