Dag 39, working class hero

Fredag! Klämt av första hela veckan efter semestern. Jag e slut, och kidzen e slut. Mycket har vi fått gjort och nu verkar båda tycka det är kul på pappas hak. Det är allt sköj att se dom arbeta. Båda har fobier för alla insekter som finns och vi har en del, då vi jobbar med park och trädgård. Blir en hel del fäktande med armarna och stirrande på benen om någon lite gynnare skulle råka satt sig där. Vi får helt enkelt tacka frun i huset för att hon fört över alla sina rädslor på de små.

Jag har i något tidigare inlägg lovat bilder på aktivitetsväggen för katterna. Den är långt i från klar men bebizarna trivs redan. Måste snickra en större hylla till, för dom fightas om den som sitter uppe nu. Undrar vad det kommer kosta när vi en dag flyttar? Ett och annat hål i väggen blir det ju.

Mycke elände utanför dörren nu. Världsekonomin har gått in i väggen och varken Cipramil eller lugnande hjälper. Fonderna får läggas i madrassen ett par år. Kalla mig naiv eller rent av korkad, men varför skall vi vara så förbaskat beroende av vad som händer i världens sjukaste land (sorry Lotta)? 

Och så England/London då! Ytterligare ett land som borde flyttas till månen eller liknande. Hur kan länder som dessa se sig som störst, starkast och vackrast, när det finns så mycket misär och sjuka människor. Jag menar det är klart som fan att folk i Tottenham blir upprörda när snubben sköts, men det har ju spridit sig som eld. Tänk tanken att en man/kvinna blir skjuten  på södermalm och folk i Rotebro börjar elda, härja och misshandla inte bara poliser utan vanligt folk också, don´t think so. I förhållande till de flesta ställena i kartboken lever vi i en idyll trots att vi gnäller och surar lite då och då.