Confessions of a damaged soul
Har ni någon gång fått höra någon förklara psykisk ohälsa för er?
Det är så ofantligt svårt att ta till sig när man mår bra själv. Själv resonerade jag som att det är väl bara att kamma till sig, bryt mönstret eller till och med "äh kom igen nu".
Jag gick inte in i väggen 2001, jag gick under. Precis som Titanic sjönk jag som en sten och drog alla ombord med mig i avgrunden. Jag har fått frågan många gånger, hur gick det till? Jag berättar gärna för alla om händelsen den kvällen när jag gjort mig i ordning för att gå på ett styrelsemöte i fotbollsföreningen. Jag började kallsvettas och blev yr. Började må dåligt och yrade in på toaletten och svimmade. Det nästa jag kommer ihåg är att jag ligger i min säng, benen och armarna far okontrollerat överallt. Ambulans till sjukhus och 4 dagar av alla tänkbara tester. Stress förklarar doktorn till mig och jag fnyser. En dag hemma hann jag med innan jag för första gången fick uppleva en total kollaps av allt förnuftigt i min hjärna. Jag började vandra i huset eller jag klättrade nog, kan varit så att jag sprang, sprang från alla onda tankar som pepprade min hjärna. Det gick inte alls att sortera, jag var under attack och det visade sig vara den värsta panikångestattacken jag hittills upplevt till dags datum. Jag kan fortfarande känna blodssmaken i munnen efter att jag försökte bita bort rädslan. Vad är det som händer? varför slutar inte hjärtat bulta så snabbt och så hårt? Varför kan jag inte andas? Varför svettas jag så okontrollerat? Varför skriker jag? Jag kommer dö, jag vet att det här är definitivt slutet. Så mådde jag två månader i sträck och tårarna tog aldrig slut.
Jag var helt borta från jobbet i 4 månader och under den tiden gick det upp för mig, jag hade jobbat sönder min mentala hälsa. Jag hade glatt accepterat befordran, jag hade tagit över sysslor från en avsatt chef, jag hade min ursprungliga tjänst och jag hade precis tagit mig an en annan tjänst, nämligen Driftschef. Här skulle tjänas fläsk och här skulle visas resultat. Efter ett tag såg dom andra varningsflaggorna, jag såg knappt vattenytan.
Som de flesta människor ville även jag ha en diagnos. Jag hade gått vidare i arbetslivet men dessa djuphavsdykningar kom alldeles för ofta. De var kort och gott Depression tyckte doktorn. För varje djup nedgång var jag säker på att nu lämnar hon mig, hon orkar inte det här.
Vad säger folk om mig? Tycker dom jag är en svikare? Kommer dom prata med mig? Jag började utarbeta ett sätt att överleva. Jag valde bort det mesta. Jag gjorde precis allt för att inte hamna i konflikt med andra människor. Detta renderade i att jag istället lovade för mycket och satt mig själv och min familj i omöjliga situationer på jobbet och i vårat privata liv. Att vara omtyckt av ALLA och vara ALLA till lags förlängde min sjukdom med många år, men jag såg det som det enda tänkbara. Jag hade målat in mig i ett hörn och där stod jag.
Det simplaste saker och händelser kunde få mig att börja famla djupt in i de förlorades skogar. Någon på jobbet som sa eller tyckte något, en sons förälder som undrade varför sonen inte fick spela i matchen. Ett löfte jag inte klarade att hålla. Här famlade jag och här började förbjudna tankar så sakta smyga sig på.
När tre år hade gått och jag pendlade mellan förtvivlan och desperation fick jag träffa min företagsläkare. Han ställde en väldigt relevant fråga. Varför äter du en medicin som inte hjälper dig? Vad säger din läkare?
Ingen hade fångat upp mig, ingen hade utvärderat hur medicinen fungerat, däremot hade jag fått gå på en avslappningskurs. Företagsläkaren skrev ut en helt ny medicin och sa; denna kommer börja hjälpa omgående, kom tillbaka om en vecka så ser vi hur vi går vidare.
Jag fick några ganska ok år, men denna sjukdom är lömsk som satan. 2009 var jag ute på djupt vatten igen och nu började det bli riktigt desperat. Kommer jag aldrig någonsin bli bra igen? Kommer hon slutligen lämna mig nu? Ska min stackars familj aldrig slippa dessa perioder. Vid den här tidpunkten var analytikern i farten. Visst jag jobbade sönder mig där i början på 2000-talet, men det hade gått upp för mig, jag har aldrig mått speciellt bra i mitt liv. Medicinering och sjukdomen i sig har kvaddat mitt minne obarmhärtigt, men visst minns jag. Visst minns jag att mina tonår var fruktansvärda, ljusglimtar fanns men i det stora hela, en jävla katastrof. Här får jag en saklig diagnos. Ärftlig depression. Den kommer alltid finnas där, du måste hitta vägar att ta udden av den. Ok, give me some fucking drugs then. Nu äter jag 3 olika mediciner. Det känns inte som att jag kan falla igenom längre, men det är ju klart, om man inte känner nånting alls så är det ju lugnt. Synd bara att man inte känner sig själv längre.
Jag har valt att i många år avskärma mig från vänner och bekanta för att skona dem från min sjukdom, vilket i sig är patetiskt men ändå något jag velat göra. Kan bara konstatera att man gör så jävla många felbeslut när man är ur balans och att det finns många människor jag vill förnya min bekantskap med igen.
Att som i mitt fall ha en helt underbar familj som funnits där, skyddat mig när det behövts, utmanat mig när det varit dags har varit livsavgörande. Jag hade garanterat inte skrivit denna text om det inte varit för dom. Jag hade garanterat tagit den lätta vägen ut. Alla uppoffringar dom har fått gjort och lärt sig anpassa vardagen efter en sjuk familjemedlem, det är kärlek när den är som finast.
Se signalerna, agera, kräv hjälp och var rädda om er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar