<h1>Stämning</h1>

Tryckt stämning, dålig stämning, usel stämning. Vad är min del i det hela? Vad har jag för brister, vad gör jag för att bidra till ett bättre klimat? Ser folk på mig vad jag tycker och tänker? Ja det är klart, jag är som en pantomim föreställning. Jag har det solklara uttrycket "jag är inte intresserad", jag tittar hellre ut genom fönstret och räknar maskrosor. Jag har givetvis uttrycket "men herre gud vad tråkigt detta var" blicken ner i knät och rycka bort skinnflagorna i nagelbandskanten. Sen toppar jag ibland med "men vad i helvete pratar människan om? jag kan och vet så ofantligt mycket mer än denna person, ändå är det den som är chef", gnuggar mig i ansiktet, lägger ena benet över det andra och tittar på penseldragen i taket samtidigt som det kokar inombords.
När ska jag lära mig att öppna munnen istället för att sträva efter en Oscar? Min underbara chef upplyste mig i dag om mina manér och det gick pinsamt upp för mig : "fan det stämmer ju, jag är avslöjad" Måste hitta nya poser. Väldigt sällan är det en sidas fel att det kärvar och att stämningen är som en Fredagsmyskväll på 70-talet hemma hos Ingmar Bergman, men det är alltid båda sidors skyldighet att inse sina fel och brister och agera utefter det. Lägg korten på bordet, håll dig till sanningen och se dig inte enbart som ett offer. Min förändring startar nu med att jag sjukskriver mig ett par veckor......nä, vi skulle ju hålla oss till sanningen.