Att vara barn/ungdom skall uteslutande innebära att man får upptäcka livet. Leka, umgås, partaja, sporta och kanske någon gång utforska/testa gränser. Allt detta förhoppningsvis med föräldrar som försiktigt virar sitt skyddsnät runt sitt allt. Att trots skyddsnät få uppleva det hemskaste, att ens barn far illa är så offatbart, så hjärtslitande och man känner en så stor vanmakt. Jag känner verkligen hur mitt hjärta slits i stycken av att se mitt allt lida så som jag själv gjort så många gånger. Vad kan jag göra? Hur går vi framåt?
Att väga varje ord i en guldskål är svårt men nödvändigt. Att som vi, vara två föräldrar hjälper självklart, men det gör så ont. Ilska är en annan känsla jag nu måste brottas med, en känsla av att vilja skada. Tiden läker alla sår, men just nu hjälper det föga. Jag vill bara ta bort allt det onda så att mitt barn åter igen kan känna hopp, glädje och få ro i sin trasiga själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar