Hammarby

Bara Bajen

Det gör som bekant riktigt ont att hålla på Hammarby. Ingenting är lätt, ingenting flyter på och aldrig känner man sig lugn. Jag gillar smärta, jag gillar den smärta som bara Bajen kan ge. Inför varje säsong känner man sig helt övertygad om att this is it. I år blir vi tokfarliga. Ett par träningsmatcher in på våren kommer en försenad Jultomte med hårda klappar i form av korsbandsskador, hjärnskakningar och diverse frakturer. Vi repar mod, vi tror, vi sjunger men framför allt vi ser nya skador inför hösten. Efter senaste Bajenmatchen räknar vi in två nya skador. Dom två som kan göra mål och under våren varit klart lysande linkade av planen. Den ena, Christophe Lallet med en led i axeln som är av!! Den andra, Sebastian Castro-Tello med en fraktur på ett ben i foten. Båda är bolltrollare i en högre skola och vi är nu ordentligt försvagade. Vi har bara mäktat med 23 mål på 19 matcher och Hammarby måste nog trolla med knäna nu.
Spelmässigt har det inte varit någon höjdare hittills, men bra mycket bättre än förra året. Som Bajentränare i soffan kan jag konstatera att skulle det avgöras runt hörnflaggan skulle vi vunnit Championsleague varje år. Förra matchen mot Umeå hade Bajen över 30 inlägg mot mål (räckte till 1-0). Nu mot Assyriska hade vi 2 (och 3 bakom mål). Kanske att inlägg kan vara melodin? Kanske tråcklandet vid hörnflaggan endast eventuellt ger stilpoäng? Nu blev det med nöd och näppe 1-1 efter en något sen kvittering (30 sekunder kvar) en riktig pärla från 25 meter som jag tror i sann kamratanda alla lagkompisar hävdar var en felträff.