Tänk om alla var som jag

 

Jag utbrister vid matbordet: Fy fasen vad det är härligt med hösten, man ser ju inte ens ut genom fönstret. Regnet piskar i sidled och det är mörkare än i Hammarbys klubbkassa. Fru: det är ju det här som är underbart, man slipper stressen av att man måste hinna fånga solen innan dagen tar slut. Murrigt, burrigt, mysigt, busigt? Jag väljer jaga soltrålen som flyr i öster alla dar i veckan före konstant mörker och luftfuktighet 200%. Vi är alla olika och det är väl tur det.
Tänk om alla var som jag. Apotekskedjorna skulle jubla men beslutsfattande organ skulle haverera, diskussioner skulle konstant spåra ur i en slags Nile City festival.

Nu är kontraktet påskrivet och jag har blivit med fotbollslag igen. Det är något underligt, härligt med känslan att stå med toppluvan nedtryckt över näsan, raggisar, långkallingar och vantar stora som dasslock i -8 gradig kyla och frustrerad försöka bemästra tidtagaruret och inte svälja visselpipan pga av att man huttrar som en nakenhund i Kiruna. När säsongen trillar i gång blir man snabbt påmind om att jag visst inte gillar, och visst inte håller med den där typen som springer runt själv på planen, pekandes och visslande. Brukar ta ett par varv runt avbytarbåset hårt bitande i läppen. Håll i hatten för nu blåser vi på.