Den modiga mannen

Vilken utomordentlig skitdag gårdagen var. Förutom att världens just nu sämsta fotbollslag förlorade igen så sa världens bästa chef upp sig. Var är flytet? Stora förändringar är sällan bra. En kan ju bara hoppas att vi slipper gå chefslösa en längre tid, och att rekryteringen går riktigt jävla bra. Men det är så jävla synd, när man äntligen fått den perfekta chefen så självklart rasar det.

I dag skulle jag ta bort några enstaka födelsemärken (leverfläckar). När jag ligger där på britsen med världens klippgladaste doktor bredvid mig så ställer han frågan: "ska vi ta allihopa?" Ehh...ehh....ja, jo, kanske. "Äh du får säga ifrån när det räcker, när du inte pallar mer." Det vet väl för fan alla att när någon säger till en man, säg ifrån när det gör för ont, så stålsätter man sig. Vem vill vara en lipsill inför doktor och sköterska. Tänkte också att om jag nu pallat med en steloperation för tre veckor sedan, så är väl det här "a walk in the park."
Men va fan då, hur ont gör det inte att bli stucken i armhålan, på halsen och på ryggen? FEMTON stycken stick och knips senare kämpar jag mot gråten och önskar att kärleken var med och höll hand. Nu sitter jag här och ser ut som Bruce Willis i en av slutscenerna i Die Hard