Så trygga, så humana, så bra vi är på att ta hand om varandra. Vi är så totalt ovetande om många utav mänsklighetens grymheter som pågår. När det som nu kommer upp till ytan, vaknar zoombies som jag till och med tårar i ögonen läser jag om chimpanserna som kidnappades för 30 år sen från sina mammor för att låsas in och bli försökskaniner för Aidsforskning. I 30 år har dom inte fått varit ute eller fått möta dagsljus. Dom har smittats ner med HIV-virus och fått utstå fan vet allt. Helvete vad vi är grymma när man tänker efter. Chimpanser är till 99% lika oss människor och vi behandlar dessa underbara varelser som smuts på golvet. Tänker inte bli djurrättsaktivist men det får en verkligen att fundera. Inom rasen Homosapiens finns ju både djur och monster. Drastiska tankar, men kanske pedofiler och våldtäktsmän kan ställa upp på lite olika festliga försök?
Vi var nog inte ensamma om att titta på Mia Skäringers monolog om livet utifrån hennes synvinkel igår.
Denna fantastiskt roliga person som haft det så otroligt jobbigt under sin uppväxt. Allt hon har velat är att bli sedd, hörd och omtyckt. Känslan man fick uppleva under programmet har jag nog aldrig känt förut. Ena stunden skrattade jag så jag nästan kissade ner mig för att 2 sekunder senare ha en klump i halsen och känna obehaget över att representera det manliga släktet. Skrattgripande är ett nytt ord hos mig.
Min son, grabben min, mitt allt. Just nu känns allt hopplöst, "ingenting kommer någonsin bli bra igen". Believe me i know, det kommer att ordna sig, du kommer att få må bra igen. Vi kommer göra allt för att du ska kunna le ditt finurliga leende igen, precis allt för att du ska orka resa dig igen. Varje gång du snubblar kommer vi hjälpa dig upp, alltid, för evigt. Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar